En fantastisk bok

Nu har jag läst klart och känslan jag hade efter bara 20-30 sidor höll hela vägen. Jag, som alltid brukar ha svårt att frigöra mig från omdömen och recensioner, håller inte alls med Sara Gordan i DN som bland annat säger att det är "uppenbart att författaren inte haft några konstnärliga ambitioner utöver att skildra familjeklichéer" och "ibland är det omöjligt att inte gäspa".

FelfelFEL! - tycker jag - för mig blir hennes språk konstnärligt eftersom det ytterligare förstärker den sorg, misströstan och förtvivlan som präglar boken nästan hela tiden.

Från början till slut är det egentligen bara kärleken mellan Anna och Sal som ger en nåt hopp, allt annat känns rätt förtvivlat. Allt ifrån omgivningens oro "men, blir det inte lite svårt med två så gamla barn?" och med hänvisning till Sals ursprung i Chile "ska ni inte välja nåt annat land, som Korea, istället, blir det inte för nära med Sydamerika?", till den frustration som redan efter några dagar smyger sig på Anna. Kommer det här verkligen att fungera? Vad är det för fel med José? Hon pendlar mellan hopp och förtvivlan, tröstar sig med "bara vi kommer hem, bara vi kommer in i våra rutiner", något som senare skall visa sig inte alls hjälper, tvärtom eskalerar problem ju längre tiden går. Och när de efter många turer och år får bukt med Josés sjukdom så är det Abéls tur att leva ut sin frustration genom skolk och missbruk.

Utan att avslöja för mycket så är det ett veritabelt helvete familjen går igenom och jag förstår inte hur Anna klarar sig utan att gå under. Visst, det är inte bara hon som är förälder men det är mot henne som allt hat och alla hårda ord och handlingar riktar sig. Sal, pappan, har en helt annan relation till pojkarna. Trots att han inte kan stoppa deras destruktiva handlingar så får han iallafall deras kärlek, ömhet och respekt.

Det är verkligen en förtvivlad, bottenlöst sorglig historia och jag blev oerhört berörd. Mest eftersom jag aldrig någonsin trott att man inte kan älska sitt barn, adopterat eller biologiskt. Visst förstår jag att man kan avsky omständigheter och handlingar, men den själva grundläggande KÄRLEKEN, att den inte skulle finnas känns omöjligt. Astrid Flemberg-Alcalá visar med sin bok att det kan vara så och hon gör det på ett smärtsamt övertygande sätt.