Fjärilen i glaskupan

Johan Croneman skriver i DN idag om sin upplevelse av filmen Fjärilen i glaskupan. Han berättar att han blev så rörd att han började gråta. Jag blir så berörd av hans text att JAG börjar gråta av den (kanske säger mer om mig än om hans text, men vi ska nog inte öppna den dörren nu). Nåväl, filmen Fjärilen i glaskupan är baserad på en bok med samma namn och den handlar om Jean-Dominique Bauby, som efter ett slaganfall den 8 december 1995 hamnar i en situation där han hela hans kropp utom ögonen slutar fungera. Efter ett tag blir även det ena ögat sämre och läkarna syr ihop det (!). Något som, enligt Johan Croneman, skildras oerhört traumatiskt och klaustrofobiskt i filmen. Med bara ett öga som enda fungerade kommunikation med omvärlden lyckas Jean-Dominique Bauby tillsammans med förlagsredaktören Claude Mendibil skriva en bok. I korta och klara meningar, där tonfallet kan skifta mellan ironi och sorgset vemod, som när han nämner sina barn, berättar han om ensamheten i glaskupan. Jag håller helt med Johan Croneman när han säger att man aktar sig noga för att klaga över sina egna små futtigheter efter att ha sett filmen. /kajsa

Boken kom ut på svenska redan 1997 men relanseras nu i samband med filmen.