
En av anledningarna till att jag fick ganska högt på
Boknörd-testet var att jag svarade Ja! på frågan om jag någongång drömt om att skriva en bok. Jag när sedan många år en färggrann och välskriven författardröm vid min barm, även om den de senaste åren har bleknat mycket. Kan vara en yrkesskada men ju fler böcker jag läser - både bra och dåliga - så inser jag att det verkligen är ett hantverk att skriva en bok, inget man får fram genom att följa Deckarformulär 1:A (eller nåt annat formulär för den delen). Så jag tror att jag nöjer mig med att skriva OM böcker istället. Men så, med ojämna mellanrum, läser man en bok och känner att "wow, den HÄR önskar jag att jag hade skrivit", och Mons Kallentofts "Midvinterblod" är en sådan.
Redan efter ett par sidor är jag förlorad och kan inte släppa den. Mons Kallentoft drar på för fullt redan från början och sen bara ökar han. Det är ritualmord, asa-tro, ungdomar på glid, samhällskritik, otrohet, familjehemligheter, resignerade poliser, många välskrivna och detaljrika personporträtt, och en massa annat, jag ska inte avslöja för mycket. Inbland hemfaller han åt rena schabloner och klyschor, men inte ens det drar ner betyget. Han klarar nämligen av att hålla ihop allting, använder sig av mycket detaljer och många personer, inte för att dölja en brist i sitt berättande, något som annars inte är helt ovanligt, utan för att det verkligen berikar och fördjupar historien. Det blir aldrig forcerat och konstlat, bara oerhört spännande och intressant.
Boken är tät och omfattande men inte alls svårläst. "Midvinterblod" är en av förra årets bästa böcker och frågan är om den inte även hänger sig kvar i topp-3 i år, när den nu finns i pocket.
Läs den. Nu! /kajsa