Det heliga moderskapet

Det känns som debatten kring det Heliga Moderskapet alltid är mer eller mindre aktuell och de senaste veckorna har det tagits upp bland annat på SVT. Mötet , ett program där en person väljer - utifrån ett specifikt ämne - en annan person för ett samtal. Just det programmet jag tänker på är mötet och samtalet mellan Astrid Trotzig, författare och Åsa Grennvall, illustratör. Det hadlade om just moderskapet och det var Astrid Trotzig som valt att träffa Åsa Grennvall eftersom hon var nyfiken på den bild av moderskap och i det här Åsas relation med sin mamma. Efter en inledning där Astrid berättar om sina tankar kring moderskap utifrån sina egenskaper som adopterad får vi se när Astrid och Åsa träffas och börjar prata.

Jag satt som trollbunden från det ögonblick när Åsa Grennvall berättar att hennes mamma sagt till henne att: "Vi behöver inte varandra, du behöver inte mig och jag behöver inte dig." Åsa säger också att "jag kan acceptera att JAG inte behöver min mamma, men att HON inte behöver mig, det känns hårt." Och visst, man bara ska älska sin barn, en villkorslös, oändlig kärlek som alltid ska finnas där och övervinna allt. Men så är det inte för alla.


Så är det definitivt inte för Anna och Sal, som har adopterat två små pojkar från Colombia. I Astrid Flemberg-Alcalás bok "Och vet inte vart" beskriver författaren hur den oerhörda glädjen i att äntligen ha fått barn sakta men säkert övergår i en annan upplevelse. Den onämnbara, fruktansvärda känslan att inte knyta an, att inte fullständigt och innerligt älska sitt barn. Kanske den största synden av alla?

Jag har bara precis börjat läsa men erkänner att jag även här är fångad direkt. Framförallt av temat, som onekligen fascinerar, men även av hur hon skriver, väldigt poetiskt, lätt och bitvis flyktigt men ändå konkret och hudlöst nära, en dov mollton ligger monotont svävande över raderna, som ett slags varsel om vilken svärta som komma skall.


Förlagspresentation:

"Inte för Anna och Sal i Astrid Flemberg-Alcalás bok "Och vet inte vart" som handlar om deras liv med sina barn, två adopterade pojkar från Colombia. Om att den oerhörda upplevelsen att äntligen få barn sakta men säkert övergår i nåt annat, en onämnbar, skamlig känsla att inte knyta an, att inte älska sitt eget barn.

När paret Anna och Sal är på väg till Colombia för att adoptera två bröder, tre och fyra år gamla, känner Anna oron och paniken komma krypande. Tänk om barnen är sjuka, rädda eller helt enkelt inte vill följa med? Helst vill hon bara vända om och åka hem.
De hämtar pojkarna Abél och José och stannar kvar i landet några veckor för att lära känna varandra och försöka bli en familj. Men snart besannas Annas farhågor. Pojkarna förblir oåtkomliga och betraktar mest Anna och Sal som señor och señora, några vuxna som ger dem mat och nya kläder. José är dessutom sjuk och faller stundtals i koma, men läkarna kan inte ställa någon diagnos.
Väl hemma i Sverige blir det inte bättre. Problemen med José eskalerar – han får ständiga raseriutbrott, pratar mycket om döden och är föraktfullt avståndstagande, framför allt gentemot Anna. Abél är mer öppen och nyfiken, men vill mest vara till lags. Den närhet och kärlek till barnen som Anna och Sal så länge längtat efter infinner sig inte. Anna känner skuld och ju längre tiden går, desto mer mardrömslik blir tillvaron.
Och vet inte vart är en stark, ärlig och gripande historia om hur livet inte alltid blir som man har tänkt sig. Boken är delvis självbiografisk."