Tio minuter in i boken vet jag. Inte om det är en bra eller dålig bok, det har jag inte tid att fundera över. Det jag vet är att jag kommer att vara borta ett tag. För torr sol bränner redan huden och får den att lukta av ozon, hattifnattelektriskt. Fint, hett grus skaver mina fotsolor och doften av damm och jollof rice sticker i näsan. Jag kan inte värja mig, du vet — som det är med vissa böcker.
Half of a Yellow Sun är Chimamanda Ngozi Adichies andra bok och handlar om republiken Biafras uppgång och fall. Boken har belönats med The Orange Prize. Biafra var en dröm, hägring, katastrof, som varade i tre korta år och kostade minst en miljon människor livet. Jag växte upp med uppmaningar om att äta varenda snabbmakaron och falukorvsgnutta av lojalitet med barnen i Biafra. Jag minns: svartvita flimrande bilder av barn med åldringars ansikten och uppsvällda magar. Ändå har jag knappt vetat något om Biafra förrän nu.
Som du förstår är det omöjligt att skriva en roman om 60-talets Biafra utan att skriva om mat, ätande, svält. Här möter vi Ugwu, bypojken som får anställning som houseboy hos den politiskt aktive akademikern Odenigbo. Ugwus hunger efter böcker, nej längtan efter den status och känsla av kontroll kunskapen ger, är lika glupsk som begäret efter den stekta kycklingen han stoppar i fickorna första dagen i sin husbondes hus. På besök i sin hemby gör hela kroppen uppror mot den alltför bulkiga, svårsmälta dieten baserad på mortlad akpu. Magen har gjort en klassresa.
Här finns Richard, den vite utbölingen som trots sitt strukturella överläge är den mest hjälplöse, hjälplös inför sin älskade, inför drömmen om Biafra och den smärtblandade njutningen av den alltför heta chilisoppan. Han ser sig i grunden som lika lika redundant som de exklusiva europeiska rätter som lämnas orörda på Odenigbos fester medan de inhemska rätterna går åt.
Men de starkaste, mest fascinerande personerna är systrarna Olanna och Kaneine som jag inte vill avslöja mer om. Du måste få möta dem själv i boken där hunger är en del av handlingen. Ett överflöd av importerade råvaror blir till två mål om dagen för att senare bli ett mål om dagen under den nigerianska blockaden. Hungerns tid är garrins tid. Fattigmansmaten gjord av kassava leder till långsam död genom kwashiorkor när den inte kompletteras med protein och andra mer näringsrika livsmedel.
Och sedan: Lyckan av att av att återigen äta oljeglänsande jollof rice när livet sakta återgår till, om inte det normala, så i alla fall något mer än en kamp för att överleva. Rätten och dofterna är densamma men de som äter den är förändrade. De som överlevt.
Läs nu inte Half of a Yellow Sun för matskildringarna, men notera dem särskilt. Matskildringar i böcker är ofta påklistrade, de ses av författarna som ett tillfälle att excellera i sinnlighet och den används tröttsamt ofta som en övertydlig statusmarkör.
Adichie utnyttjar inte maten för briljanta metaforer, den utgör komplexa pusselbitar som i sin tur tålmodig fogas samman till en berättelsens väv så skickligt att fogarna inte kan skönjas. Det är just så jag älskar mat i litteratur. Maten har mening utan att vara ett mål i sig. Att motstå frestelsen att använda lättköpta klyschor, att ändå förmedla det sensoriska, taktila, är lika viktigt och lika svårt som när sexuella begär och handlingar ska skildras. För sexuellt begär och vår fåfänga längtan efter bekräftelse är lika självklara drivkrafter som hungern. Så också i denna bok. Men Adichies människor är inte rön för vinden. Och det är i just detta bokens storhet ligger.
Författaren har nämligen mage, ja den oerhörda fräckheten, att försöka tala om för oss vad kärlek är. Mer än något annat är Half of a Yellow Sun en lågmäld men intensiv berättelese om att kämpa för kärlek och värdighet under omständigheter vi inte kan föreställa oss. Stillsamt, outröttligt i vardagen, som det prosaiska sökandet efter magra ödlor att grilla över öppen eld. Proteintillskott som innebär skillnaden mellan liv och död för ett älskat barn.
Adichies romangestalter förbryter sig; mot främligar, dem de älskar och mot sig själva. Hur lever man vidare? När Ugwu lagar sitt hemlands stuvning och smaksätter han med arigbe, glömskans ört. Orden är bedrägliga här och vi måste läsa varsamt för att kanske finna ett svar. Att det inte handlar om den glömska som innebär en förlust av minnen och därmed det förflutna; utan den glömska som är ett annat ord för förlåtelse.
Läs mer: Chimamamnda Adichie hatar garri, vilket hon skrivit om i New Yorker och hennes avstånd till garrin gör henne främmande, till en utlänning i det egna hemlandet.
Half of a Yellow Sun är Chimamanda Ngozi Adichies andra bok och handlar om republiken Biafras uppgång och fall. Boken har belönats med The Orange Prize. Biafra var en dröm, hägring, katastrof, som varade i tre korta år och kostade minst en miljon människor livet. Jag växte upp med uppmaningar om att äta varenda snabbmakaron och falukorvsgnutta av lojalitet med barnen i Biafra. Jag minns: svartvita flimrande bilder av barn med åldringars ansikten och uppsvällda magar. Ändå har jag knappt vetat något om Biafra förrän nu.
Som du förstår är det omöjligt att skriva en roman om 60-talets Biafra utan att skriva om mat, ätande, svält. Här möter vi Ugwu, bypojken som får anställning som houseboy hos den politiskt aktive akademikern Odenigbo. Ugwus hunger efter böcker, nej längtan efter den status och känsla av kontroll kunskapen ger, är lika glupsk som begäret efter den stekta kycklingen han stoppar i fickorna första dagen i sin husbondes hus. På besök i sin hemby gör hela kroppen uppror mot den alltför bulkiga, svårsmälta dieten baserad på mortlad akpu. Magen har gjort en klassresa.
Här finns Richard, den vite utbölingen som trots sitt strukturella överläge är den mest hjälplöse, hjälplös inför sin älskade, inför drömmen om Biafra och den smärtblandade njutningen av den alltför heta chilisoppan. Han ser sig i grunden som lika lika redundant som de exklusiva europeiska rätter som lämnas orörda på Odenigbos fester medan de inhemska rätterna går åt.
Men de starkaste, mest fascinerande personerna är systrarna Olanna och Kaneine som jag inte vill avslöja mer om. Du måste få möta dem själv i boken där hunger är en del av handlingen. Ett överflöd av importerade råvaror blir till två mål om dagen för att senare bli ett mål om dagen under den nigerianska blockaden. Hungerns tid är garrins tid. Fattigmansmaten gjord av kassava leder till långsam död genom kwashiorkor när den inte kompletteras med protein och andra mer näringsrika livsmedel.
Och sedan: Lyckan av att av att återigen äta oljeglänsande jollof rice när livet sakta återgår till, om inte det normala, så i alla fall något mer än en kamp för att överleva. Rätten och dofterna är densamma men de som äter den är förändrade. De som överlevt.
Läs nu inte Half of a Yellow Sun för matskildringarna, men notera dem särskilt. Matskildringar i böcker är ofta påklistrade, de ses av författarna som ett tillfälle att excellera i sinnlighet och den används tröttsamt ofta som en övertydlig statusmarkör.
Adichie utnyttjar inte maten för briljanta metaforer, den utgör komplexa pusselbitar som i sin tur tålmodig fogas samman till en berättelsens väv så skickligt att fogarna inte kan skönjas. Det är just så jag älskar mat i litteratur. Maten har mening utan att vara ett mål i sig. Att motstå frestelsen att använda lättköpta klyschor, att ändå förmedla det sensoriska, taktila, är lika viktigt och lika svårt som när sexuella begär och handlingar ska skildras. För sexuellt begär och vår fåfänga längtan efter bekräftelse är lika självklara drivkrafter som hungern. Så också i denna bok. Men Adichies människor är inte rön för vinden. Och det är i just detta bokens storhet ligger.
Författaren har nämligen mage, ja den oerhörda fräckheten, att försöka tala om för oss vad kärlek är. Mer än något annat är Half of a Yellow Sun en lågmäld men intensiv berättelese om att kämpa för kärlek och värdighet under omständigheter vi inte kan föreställa oss. Stillsamt, outröttligt i vardagen, som det prosaiska sökandet efter magra ödlor att grilla över öppen eld. Proteintillskott som innebär skillnaden mellan liv och död för ett älskat barn.
Adichies romangestalter förbryter sig; mot främligar, dem de älskar och mot sig själva. Hur lever man vidare? När Ugwu lagar sitt hemlands stuvning och smaksätter han med arigbe, glömskans ört. Orden är bedrägliga här och vi måste läsa varsamt för att kanske finna ett svar. Att det inte handlar om den glömska som innebär en förlust av minnen och därmed det förflutna; utan den glömska som är ett annat ord för förlåtelse.
Läs mer: Chimamamnda Adichie hatar garri, vilket hon skrivit om i New Yorker och hennes avstånd till garrin gör henne främmande, till en utlänning i det egna hemlandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar