Anteckningar från en hovmästarpulpet

Som Marcus själv skriver här nedan så lämnade han bokhyllorna för vin- och mathyllorna nere på Sand för knappt ett halvår sedan och vi saknar honom här uppe även om vi förstår att han fortsätter att vara en god ambassadör för böcker i allmänhet och Bjäre Bokhandel i synnerhet. Här kommer lite tankar från honom samt en recension av boken: "Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami, håll tillgodo. Och om jag får bestämma (och det brukar jag få) så kommer "Marcus anteckningar...." att bli ett stående inslag här på bloggen. /Kajsa

------------------------------------------------------------------------------------

Nu är det exakt 139 dagar sedan jag lämnade hyllorna på Sveriges bästa bokhandel för en ny tillvaro vid en hovmästarpulpet. En av mina stora passioner i livet är och förblir böcker i alla dess former, mitt läsande fortsätter men kanske inte riktigt i samma rasande takt som innan. Som en gäst och tillika före detta kund på bokhandeln enkelt förklarade för mig under ett lunchbesök:

– Det spelar ingen roll var du arbetar jag ska ha boktips från dig i alla fall!

Kommentarer som denna värmer mitt hjärta när jag promenerar hem i regnet efter en lång arbetsdag. Min litterära sängkamrat sedan jag slutade på Bjäre Bokhandel har främst varit Haruki Murakamis bok ”Fågeln som vrider upp världen”. Redan under läsandet av de första sidorna av Murakamis nya bok bestämde jag mig för att njuta av boken så länge som möjligt med disciplinerad läsning. Jag bestämde mig för att endast läsa 1 kapitel per kväll och vid en eventuell läsfri kväll(då ett visst socialt umgänge med familj och vänner måste uppehållas)fick jag läsa 2 kapitel nästföljande etc. Kändes som ett fantastiskt upplägg då innehållsförteckningen upplyste mig om boken innehöll totalt 72 kapitel. Relativt snart brottades jag dock med min karaktär och erkännas kan att jag vid flertalet tillfällen frångick mina egna principer. Sammanfattningsvis så var dock upplägget en succé för mig att dra ut på njutningen så länge som möjligt!
För Er som inte upplevt den förbryllande, drömlika, förvirrande, förtrollande, vackra, fruktansvärda värld som finns i Haruki Murakamis böcker så rekommenderar jag med hela mitt hjärta att göra det snarast! Jag läste Murakamis förra bok ”Kafka på stranden” och kärlek uppstod vid första meningen. Så det var med stor längtan och förväntan jag satte mig ned med denna tegelsten på 740 sidor och började läsa…
Handlingen är svår att återge men utspelar sig i Tokyo och handlar om Toru Okada, en ung man utan arbete och ambitioner som lever ett stillsamt liv med sin hustru Kumiko. En dag får Toru ett förvirrande telefonsamtal från en kvinna när han kokar spagetti. Snart försvinner parets katt spårlöst och kort därefter även Torus hustru. Dessa två försvinnanden utlöser en lavin med förvirrande händelser och udda människor för Toru som alltmer tappar fotfästet i sitt letande efter Kumiko. Handlingen rör sig i gränslandet mellan drömmar och olika verkligheter, mörkret och ondskan är påtaglig men hoppet finns i människans inre och i kärleken. Murakamis berättande påminner mig om Paul Auster(läs!),David Lynch(se!)och Radiohead(lyssna!)eller som baksidestexten beskriver: ”Fågeln som vrider upp världen är en mörk Alice i underlandet och en hårdkokt deckare på samma gång”.

När jag läst klart tegelstenen känner jag mig drogad och tacksam över att fått uppleva litteratur när den är som bäst. Har jag verkligen läst den här boken eller bara drömt? Att Murakamis namn nämns när det diskuteras Nobelpris förstår jag mycket väl och jag kommer inte satsa några större summor i vadslagning hur till vida han kommer att få priset så småningom eller inte. /Marcus