"Det här är också jag." (Ann Heberlein)

Ibland säger någon annan precis det man tänker men inte kan sätta ord på så jag låter DNs Åsa Beckman tala för mig den här gången, för precis det hon skriver i sin recension, känner jag. (Läs hela recensionen här)

"Jag har tänkt att Ann Heberlein måste vara vår tids mediala dröm: en kvinnlig akademiker med sällsynt utstrålning som obehindrat rör sig mellan högt och lågt. Skarp, rolig och debattglad. Under ett par år har vi hört denna etikforskare på radio, sett henne på tv och läst hennes artiklar. Förra året kom hennes uppfordrande vardagsmoralbok "Det var inte mitt fel". I dag ger hon ut "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", där hon överraskande berättar om sin manodepressivitet, eller biopolär typ 2 som det i dag kallas. "
[...] I en rad drastiska bilder visar hon hur hon kan befinna sig på två nivåer samtidigt, fullkomligt kompetent och bottenlöst förtvivlad. Ingenstans blir det så tydligt som när hon i bilen är på väg till Örnahusen på Österlen där hon planerat att dränka sig. I det läget ger hon under bilfärden en direktsänd radio­intervju.

Så här presenteras boken från förlaget:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt. Ann Heberlein, teologie doktor i etik, fick med sin förra bok Det var inte mitt fel om konsten att ta ansvar en stor publik. Hon har undervisat vid universitet, är en ofta engagerad föreläsare i etiska frågor och är också mycket verksam som debattör och skribent, bland annat i Sydsvenskan och Expressen. Ann Heberlein lider sen tjugoårsåldern av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 som tidigare kallades manodepressivitet.