Nu har jag läst ut den, Ann Heberleins bok. Och det är en mycket bra bok, en bok som i all sin bottenlösa förtvivlan och sorg är oerhört närvarande och tar upp många intressanta frågeställningar.Vad är ett värdigt liv, ett liv som är värt att rädda?
Och vem ska göra en sådan bedömning?
Är alla svårt psykiskt sjuka människor onda?
Och är alla som är onda psykiskt sjuka?
Finns det (ska det finnas?) förlåtelse till alla?
Ann Heberlein skriver som sagt med en oerhörd närvaro och precision, det går inte att värja sig för hennes ångest, hennes tvivel (på Gud), hennes kärlek till sina barn, hennes vämjelse inför sin sjukdom. Hon skriver rakt, skarpt, koncist, sarkastiskt och framför allt humoristiskt. Låt vara att det är svart humor, galghumor om man så vill, men icke desto mindre så ler man för sig själv emellanåt.
Boken har enligt mitt tycket helt klart ett dramaturgiskt upplägg värdigt en svart spänningsroman. Förmodligen är detta medvetet (Ann Heberlein verkar inte göra mycket omedvetet när det handlar om hennes skrivande), men det känns inte alls konstruerat eller spekulativt utan bara som en exakt beskrivning av hennes verklighet. För den fruktansvärda frågan "kommer hon att ta sitt liv?" återkommer (givetvis) hela tiden i boken, precis som den hela tiden måste återkomma i hennes verkliga liv, men ju mer man läser (utan att avslöja för mycket) ju mer intensifieras problematiken och slutet är, ja, vad ska man säga, raffinerat?, spännande?, dramatiskt?, fruktansvärt? Jag skulle nog vilja säga outhärdligt. Och om jag - en läsare - upplever det så, hur känns det inte då för hennes familj, hennes barn? I världen idag finns det många olika sorters helvete och familjen Heberlein lever i allra högsta grad i ett av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar