Jag trodde aldrig jag skulle säga det men...

....jag är rätt trött på deckare. Kanske för att det har gått inflation i genren de senaste åren, kanske för att jag är bortskämd men en ständig strid ström av nya, fantastiska böcker som INTE är deckare. Eller så är det helt enkelt för att jag just avslutat Ann Heberleins bok "Jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö" och har insett att det behövs inte konstrueras några invecklade, ologiska hemskheter, det räcker så bra att beskriva verkligheten för att det ska bli otäckt.

Och om man bortser från magnifika böcker som "Nattfåk" och "Bombyx" så tycker jag att det är inom andra områden som de verkligt intressant böckerna har kommit den senast tiden. Men givetvis är jag inte sämre läsare än att jag ger en alldeles ny spänningsroman chansen så just nu läser jag Maria Küchens "Gamarna" och jag måste säga att det börjar bra.

"Någon i Stockholm ritualmördar framgångsrika kvinnor. Inte vilka framgångsrika kvinnor som helst visar det sig. Alla har bott i samma hus, ett hyreshus som under tvivelaktiga former har blivit bostadsrätter. Tre personer har redan blivit mördade. Gynekologen Bodil Ohlsson, som ideellt hjälpte papperslösa flyktingkvinnor och offer för hedersvåld. UDtjänstemannen Louise Brink, på spikrak väg uppåt i en av Sveriges tuffaste karriärer. Och TV-journalisten Sofie Alberg, som gav det feministiska perspektivet en plats i kommersiella nyhetsmedier. Men när det fjärde mordet inträffar bryts mönstret på ett oväntat sätt. Den bästsäljande författaren Sanna Wrede är livrädd. Hon anar vem som kommer att bli den osynlige mördarens femte offer. Och hon blir alltmer övertygad om att även hon själv svävar i livsfara. »Gamarna« är en spännande samtidsthriller som ger läsaren inblick i Stockholms smutsiga bostadsmarknad. Med skärpa och mycket humor skildras Sanna Wredes panikfyllda jakt på en mördare som är ute efter hämnd."

Ja, den har som sagt börjat mycket bra och håller det i sig så finns det nog trots allt hopp deckarna/spänningsromanerna.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Nu har jag läst ut den, Ann Heberleins bok. Och det är en mycket bra bok, en bok som i all sin bottenlösa förtvivlan och sorg är oerhört närvarande och tar upp många intressanta frågeställningar.

Vad är ett värdigt liv, ett liv som är värt att rädda?
Och vem ska göra en sådan bedömning?
Är alla svårt psykiskt sjuka människor onda?
Och är alla som är onda psykiskt sjuka?
Finns det (ska det finnas?) förlåtelse till alla?

Ann Heberlein skriver som sagt med en oerhörd närvaro och precision, det går inte att värja sig för hennes ångest, hennes tvivel (på Gud), hennes kärlek till sina barn, hennes vämjelse inför sin sjukdom. Hon skriver rakt, skarpt, koncist, sarkastiskt och framför allt humoristiskt. Låt vara att det är svart humor, galghumor om man så vill, men icke desto mindre så ler man för sig själv emellanåt.

Boken har enligt mitt tycket helt klart ett dramaturgiskt upplägg värdigt en svart spänningsroman. Förmodligen är detta medvetet (Ann Heberlein verkar inte göra mycket omedvetet när det handlar om hennes skrivande), men det känns inte alls konstruerat eller spekulativt utan bara som en exakt beskrivning av hennes verklighet. För den fruktansvärda frågan "kommer hon att ta sitt liv?" återkommer (givetvis) hela tiden i boken, precis som den hela tiden måste återkomma i hennes verkliga liv, men ju mer man läser (utan att avslöja för mycket) ju mer intensifieras problematiken och slutet är, ja, vad ska man säga, raffinerat?, spännande?, dramatiskt?, fruktansvärt? Jag skulle nog vilja säga outhärdligt. Och om jag - en läsare - upplever det så, hur känns det inte då för hennes familj, hennes barn? I världen idag finns det många olika sorters helvete och familjen Heberlein lever i allra högsta grad i ett av dem.

"Det här är också jag." (Ann Heberlein)

Ibland säger någon annan precis det man tänker men inte kan sätta ord på så jag låter DNs Åsa Beckman tala för mig den här gången, för precis det hon skriver i sin recension, känner jag. (Läs hela recensionen här)

"Jag har tänkt att Ann Heberlein måste vara vår tids mediala dröm: en kvinnlig akademiker med sällsynt utstrålning som obehindrat rör sig mellan högt och lågt. Skarp, rolig och debattglad. Under ett par år har vi hört denna etikforskare på radio, sett henne på tv och läst hennes artiklar. Förra året kom hennes uppfordrande vardagsmoralbok "Det var inte mitt fel". I dag ger hon ut "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", där hon överraskande berättar om sin manodepressivitet, eller biopolär typ 2 som det i dag kallas. "
[...] I en rad drastiska bilder visar hon hur hon kan befinna sig på två nivåer samtidigt, fullkomligt kompetent och bottenlöst förtvivlad. Ingenstans blir det så tydligt som när hon i bilen är på väg till Örnahusen på Österlen där hon planerat att dränka sig. I det läget ger hon under bilfärden en direktsänd radio­intervju.

Så här presenteras boken från förlaget:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt. Ann Heberlein, teologie doktor i etik, fick med sin förra bok Det var inte mitt fel om konsten att ta ansvar en stor publik. Hon har undervisat vid universitet, är en ofta engagerad föreläsare i etiska frågor och är också mycket verksam som debattör och skribent, bland annat i Sydsvenskan och Expressen. Ann Heberlein lider sen tjugoårsåldern av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 som tidigare kallades manodepressivitet.

Min svaghet för foto(böcker)....

.....gör att jag blir alldeles glad när jag upptäcker (1 månad efter faktum, men dock) att det har kommit en ny bok om Annie Leibovitz, en av de verkligt stora när det handlar om fotokonst. Boken heter At Work och här är en kort presentation från förlaget:

The most celebrated photographer of our time discusses portraiture, fashion photography, lighting, and digital cameras. Leibovitz describes how her pictures were made, starting with Richard Nixon's resignation and ending with Barack Obama's presidential campaign.

Boken kan nog inte mäta sig varken i omfång eller briljans med den förra:

A photographer's life: 1990-2005 som är ett fullständigt mästerverk, men det GÖR inget för en ny bok av/med Leibovitz är så när en perfekt upplevelse man kan komma när det handlar om konsten att ta bilder.

Porträtt från Fåfängans marknad

Vanity Fair magazine har rykte om sig att vara ett av världens mest framstående skyltskåp för porträtt och den här boken samlar en rejäl hög av dem i all sin glossiga, articifiella prakt. Det är också nästan lika många berömdheter bakom kameran som framför: Edward Steichen, Herb Ritts Vanity Mario Testino, David LaChapelle och, givetvis, Annie Leibovitz är alla inkluderade och porträtten de har tagit blir ett vem-är-vem i (företrädesvis den Nordamerikanska) kulturen och politiken där kvaliteten på bilderna rättfärdigar den ibland bristande igenkänningsfaktorn hos objekten. Fotograferna förser läsaren med subtila (och ibland inte så subtila) visuella och kulturella rysningar: Hur är det meningen att vi ska tänka när vi ser Joseph Goebbels sida vid sida med Richard Perle? Eller Rob Lowe och Louis Brooks, ansikte mot ansikte, som i en tävling vem som har den mest glamorösa käklinjen? För att den ställer sådana frågor och för själva produktionen och dess omfattning, och inte minst för de introducerande essäerna av Graydon Carter, Christopher Hitchens, Terence Pepper och David Friend, så är det här en bok som utan tvivel kommer att pryda världens kulturella kaffe-bord många år framöver.

(Sean Connery och Michael Caine)

Tjejer ska väl inte slåss?

Under sin tid i New York har Åsa Sandell regelbundet skrivit i HD, rapporteringar från världsmetropolen om olika saker, inte bara boxningen, som var huvudanledningen till att hon flyttade dit. Då jag har en nästintill ohälsosam fascination för, och ständig längtan till The Big Apple, så har jag med förtjusning läst varenda en av hennes krönikor och det var inte utan att jag tänkte "har hon blivit knäpp eller?!" när hon skrev att nu längtade hon hem till Sverige och skulle flytta från NYC till Stockholm.

Jag ska dock erkänna att jag i början var skeptisk till henne just för att hon höll på med boxning. Men det var inte fördomen att "tjejer ska inte hålla på med sånt" som gjorde att jag först rynkade lite på näsan åt hennes texter utan det faktum att någon (man eller kvinna) som frivilligt lägger ner tid, entusiasm och engagemang på att slå och bli slagen inte kan ha några vettiga tankar om film, musik, böcker och andra kulturföreteelser. Så fördomsfri är jag...!

Åsa Sandell har bevisat för mig att det visst går att ha intressanta tankar om Cindy Sherman samtidigt som man är professionell boxare.

DN skriver idag om hennes bok Bakom garden och så här presenterar förlaget den:

"Jag har faktiskt aldrig gått tio ronder förut. Mot Laila Ali vek jag ju ner mig redan i femte …"
Men i sin bok går Åsa Sandell alla ronderna. Rakt och osentimentalt berättar hon om sin väg – från framgångsrik amatörboxare som etablerar sig som kulturskribent, till det slutliga steget över till den osäkra internationella proffsbranschen. Som kvinnlig boxare får hon arbeta lika hårt med att överhuvudtaget gå matcher som att vinna dem. Boken handlar om träningen och matcherna, men också om livet utanför ringen. Om att bli vettlöst förälskad. Om att bli förföljd och uppleva skillnaden mellan våld inom och utom ringen. Och om den långa vägen till att våga träda fram ur sitt skal och inse vem man är. Som ung får hon en avgörande fråga av sin tränare: "Är du rädd för att lyckas, Åsa?" I åratal kämpar hon med att finna ett acceptabelt svar. Bakom garden är en bok om att slå sig fri. Rent bokstavligen.
Åsa Sandell, född 1967, har tidigare varit kulturredaktör i Dagens Nyheter och Helsingborgs Dagblad. När hon var 28 år började hon boxas. Efter fyra SM-guld och ett EM-guld inledde hon en proffskarriär, 37 år gammal. Hennes mest uppmärksammade match – mot Muhammad Alis dotter Laila Ali i december 2005 – gjorde henne rikskänd.

Är det därför Apples logga ser ut som den gör?

England 1954. Brittiska spioner har flytt till Sovjetunionen och en jakt på homosexuella, inspirerad av McCarthy i USA, drar genom landet. Ingen blir därför förvånad när en dömd homosexuell i Wilmslow, en matematiker vid namn Alan Turing, hittas död i sitt hem. Det antas allmänt att han inte stått ut med förnedringen. Men den unge kriminalassistenten Leonard Corell, som alltid drömt om ett liv i den högre matematiken, anar ett större drama. Driven av en vilja till revansch lägger han ett pussel som för honom till en av krigets mest välbevarade hemligheter – forcerandet av nazisternas koder.Syndafall i Wilmslow bygger på många års research och är en fängslande och stor roman om mannen som skapade datamaskinen och förkortade andra världskriget men som drevs in i döden för att han var alltför annorlunda.

David Lagercrantz, som tidigare skrivit om bland annat Göran Kropps expedition till Himalaya/Mount Everest 1996, tar i sin senaste roman upp Alan Turings öde. Jag har fått berättat för mig att det världsberömda tuggade äpplet som Apple har som som logotype är en hommage till just Alan Turin som sägs vara den moderna datorns skapare. Och enligt Wikipedia så dog Turing 1954 av cyanidförgiftning till följd av ett cyanidpreparerat äpple som han lämnat halvätet.

Om det är sant eller ej vet jag inte men oavsett så är det en grandios postum hyllning till en man som belönades med en OBE (The most Excellent Order of the British Empire) men samtidigt förföljdes på grund av sin sexuella läggning och till slut tog sitt liv.

Richards nya bok på väg in

Det var en av våra trevliga och pålästa kunder som för några dagar sedan gjorde oss uppmärksamma på att Richard Juhlin kommit med en ny bok. Den heter Champagneguide och ser ut så här och vi räknar med att ha den i mitten på nästa vecka.

Hans tidigare böcker Tretusen champagner och 4000 chamagnes, har varit omtyckta och upplagorna har sålt slut. Så även om det precis har varit nyår så känns det spännande med en ny bok om den bubblande drycken som har gett upphov till oändligt många citat, bland annat:

Champagne skall vara kall, torr och gratis (Churchill) och Jag dricker bara champagne vid två tillfällen: När jag är kär och när jag inte är det. (Coco Chanel)