Heja Tobias!

Ni vet väl att vi alldeles runt hörnet (nåja, mellan Boarp och V Karup, i Sönnertorp) har vårt alldeles eget gastronomiska vattenhål, nämligen matstudio Era 10:3, som drivs av Tobias och Ulrika Millqvist. Ikväll på TV4 kl 21.00 bänkar vi oss och håller tummarna för att det går vägen för Tobias och han kommer på en mycket välförtjänt första-plats. Heja Tobias!

Boklördag

DNs tema Boklördag hade uppehåll över jul- och nyår och jag var rädd att de tagit bort det helt och hållet, (van vid medias ovilja att hålla fast vid någonting som inte får skyhöga tittar- läsarsiffror efter andra veckan) men från och med förra veckan är Boklördag tillbaka igen. Högst på listan idag ligger den här boken, "Vi, de drunknande" av Carsten Jensen. Den har sålt över 100.000 ex i Danmark och det var precis två danska gentlemen inne i butiken och sa att det är en "dejlig bog", mycket spännande.

Såhär presenterar förlaget boken:

"En storslagen roman om fyra generationers sjömansliv från mitten av 1800-talet till slutet av andra världskriget, berättad i en kraftfull vi-form. Den utgår från Marstal på Ærø söder om Fyn, en avlägsen plats i en liten nation. Därifrån drivs männen av sin längtan ut på världshaven och några blir borta för alltid. Havet kräver sitt pris också av kvinnorna som går hemma i ovisshet om vilka öden deras söner och män gått till mötes, av barn som blir föräldralösa och av sjömän som kommer hem igen. Laurids, den dristige, blir aldrig sig själv efter att ha varit med om en förnedrande och fruktansvärd förlust i dansk-tyska krigets första sjöslag. Sonen Albert letar efter sin försvunna far på öarna i Stilla havet men kommer hem med ett skrumphuvud och Knud Erik som har huvudet fullt av Alberts skrönor ställs inför ett moraliskt omöjligt val under andra världskriget. Det är män som lever i ständig kamp med havet, med varandra och med de kvinnor de älskar, men först och främst med sina egna mörkare sidor."

Veckans gäst

.....är Täppas Fogelberg, en av mina absoluta favoriter när det kommer till media-personligheter. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hans nya bok, som kommer senare i vår och jag lyssnar alltid på Ring P1 när det är han som är programledare. Nu har han också svarat på våra frågor angående böcker och läsning och så här tycker han:

Hej Kajsa

Var, hur och varför jag läser?

VAR som helst läser jag om det bara finns färska batterier i apparaten eller något av barnen inte lagt vantarna på mina öronmusslor och det betyder att svaret på HUR jag läser är att jag läser genom att lyssna. VARFÖR jag läser vet jag inte men jag antar att det är ett slags behov, ja jag är läsknarkare.

Det är bra med alla de ljudböcker som kommer nu, jag har själv just avslutat inläsning av min kommande bok som alltså kommer både som vanlig pappersbok och som ljudbok, men egentligen föredrar jag Tal- och Punktskriftsbibliotekets neutrala inläsningar. Jag vill ju ha texten till mitt huvud utan krumbukter. Det finns mellan 70 och 80.000 sådana inlästa böcker. en tränad skådespelarröst kan stundom stå i vägen för en text även om det är så nära ljudbokshimlen man kan komma när Torgny Lindgren läser "Ormens väg på hälleberget". Men å andra sidan är han heller inte skådis.

Just nu är jag väldigt trött på svenska deckare med poliser som har migrän och bråkar med sin fru eller man istället för att tampas med mörkret där ute och som underhålling föredrar jag Lee Childs böcker om Jack Reacher, han har aldrig migrän och gör det han måste göra, eller Thomas Harris böcker om genomsjuka psykopater som äter upp hela familjer.

En bok som stannat i huvudet från förra året, eller var det året innan, är den danska "Undantaget" av Christian Jungersen och så älskade jag Åsa Linderborgs "Mig äger ingen".

Många hälsningar
täppas fogelberg

Ett Halleluja!-moment

Har haft en lyx-förmiddag och spenderat tid i skogen tillsammans med min hund och mannen på bilden, Jörgen Thynell. En av mina absoluta förebilder och inspirationskällor när det handlar om relation människa-hund (som inte alltid är helt okomplicerad). Jörgen har arbetat aktivt med hundar i större delen av sitt liv, framförallt på olika brukshundsklubbar och med sitt arbete som hundförare inom tullen. Han föreläser och håller kurser och förra hösten sammanfattade han sitt "tänk" i boken Grunden med hunden, där han tillsammans med Pernilla Hanke sätter ord och bild på sin filosofi.

Första gången jag hörde honom var på en teori-kurs på brukshundsklubben i Ängelholm. Jag var där som osäker, nybliven hundägare för att "lära mig några enkla trix" så att jag skulle kunna verka i fullständig symbios med min hund och ha den med över allt - lös förstås - och den skulle lyda min minsta vink. Ja, ni hör själva, hur fel ute jag var. För var och en som har den minsta kunskap om hundar vet att det ligger ganska mycket och regelbundet arbete bakom en lydig och lyhörd vovve. Jörgens föreläsning den dagen var dock ett halleluja-moment för mig, jag började förstå hur man ska göra för att nå dit man vill och framförallt att det finns stora chanser att man lyckas.

Det är nämligen en av Jörgens storheter, förmågan att förklara på ett lätt och konkret sätt, att omsätta sina teorier i praktisk verklighet. Jag och min söta Buffy har det rätt bra tillsammans och det mest funkar men det här med att komma på inkallning har inte varit hennes paradgren. Och det enda som jag egentligen hade som mål när jag skaffade hund var långa, härliga promenader i skog och mark och vid havet, med en lös och lycklig hund i min närhet som inte drar iväg efter allt med fjädrar och päls.

"Skulle hon tänkt på innan hon skaffade en jakthund", kanske någon tycker. Och ja, det skulle jag men samtidigt så springer ju inte arbetande jakthundar omkring som feltända fyrverkeripjäser och skrämmer bort de djur som ska skjutas (då blir de inte gamla i gamet), utan det går ju att ha disciplin på djur som genetiskt är gjorda för att jaga.

Så, därför ringde jag upp Jörgen för ett tag sedan, beklagade mig och bad om en privatlektion och det är alltså den jag och min hund har haft idag. Och jag kan inte sätta ord på känslan som infinner sig när jag efter bara 10-15 minuter faktiskt ser RESULTAT. Hon gör som hon ska. Och vad som är ännu häftigare är att Jörgen säger saker som "nästa gång du stannar henne, kalla då in henne så kommer hon att komma och förmodligen slicka sig om munnen." Och sen GÖR hon just det, stannar, kommer och slickar sig om munnen. Fatta att man blir helt såld.

Nu är jag inte helt uppe i det blå, jag förstår att de flesta hundar inte är så kompliceratde och att just momentet att slicka sig om munnen är nåt de gör för att visa undergivenhet, så Jörgen är inte synsk på det sättet, han är bara otroligt duktig på att "läsa" hundar och deras språk.

Så om ni har hund själv, valp eller en äldre hund, eller om ni känner någon som brukar beklaga sig om olika saker, hundar som skäller på grannen, som tigger mat, som morrar i tid och otid, eller om ni bara vill veta hur ni ska göra för att både ni och hunden ska må bättre och ha det roligare ihop, köp Jörgens bok, där finns alla svaren.

Och ser ni någon som springer som besatt efter en rävröd mellanstor vovve nere vid stranden, och för full hals skriker "NEJNEJNEJ" så är det bara jag. Och bli inte rädda för det är bara ett moment på vägen mot full harmoni och lugna, lyckliga promenader.

/Kajsa

SUPERSHOW!

SUPERSHOW! med Rut & Knut & Lilla Tjut av Carin & Stina Wirsén har fått Expressens Heffaklump - STORT GRATTIS! Showen som innehåller en skön blandning av allt från rock till flamenco finns både i bokform och på CD, och den senare börjar bli mer och mer populär hemma, även om det kanske är jag snarare än treåringen som gillar den bäst... I dessa tider när Operafeber råder i Båstad måste jag bara få delge er Rut & Knuts syn på dylika tillställningar (finns på CDn)

På operan är det ingen som pratar,

alla sjunger också när dom tjatar,

skrattar, bråkar, gråter eller fnissar.

Jag tror att dom sjunger också när dom kissar.

Här måste jag stå på en balkong.

Knut, stå inunder och sjung en sång

om att du älskar mej så in i norden,

att jag är den bästa kvinnan på jorden.

Jag vill inte sjunga sådana sånger

till knäppa tjejer som står på balkonger.

Jag vill röva bort dej till min lilla håla

och bjuda dej på praliner och kola.

/Diana

En fantastisk bok

Nu har jag läst klart och känslan jag hade efter bara 20-30 sidor höll hela vägen. Jag, som alltid brukar ha svårt att frigöra mig från omdömen och recensioner, håller inte alls med Sara Gordan i DN som bland annat säger att det är "uppenbart att författaren inte haft några konstnärliga ambitioner utöver att skildra familjeklichéer" och "ibland är det omöjligt att inte gäspa".

FelfelFEL! - tycker jag - för mig blir hennes språk konstnärligt eftersom det ytterligare förstärker den sorg, misströstan och förtvivlan som präglar boken nästan hela tiden.

Från början till slut är det egentligen bara kärleken mellan Anna och Sal som ger en nåt hopp, allt annat känns rätt förtvivlat. Allt ifrån omgivningens oro "men, blir det inte lite svårt med två så gamla barn?" och med hänvisning till Sals ursprung i Chile "ska ni inte välja nåt annat land, som Korea, istället, blir det inte för nära med Sydamerika?", till den frustration som redan efter några dagar smyger sig på Anna. Kommer det här verkligen att fungera? Vad är det för fel med José? Hon pendlar mellan hopp och förtvivlan, tröstar sig med "bara vi kommer hem, bara vi kommer in i våra rutiner", något som senare skall visa sig inte alls hjälper, tvärtom eskalerar problem ju längre tiden går. Och när de efter många turer och år får bukt med Josés sjukdom så är det Abéls tur att leva ut sin frustration genom skolk och missbruk.

Utan att avslöja för mycket så är det ett veritabelt helvete familjen går igenom och jag förstår inte hur Anna klarar sig utan att gå under. Visst, det är inte bara hon som är förälder men det är mot henne som allt hat och alla hårda ord och handlingar riktar sig. Sal, pappan, har en helt annan relation till pojkarna. Trots att han inte kan stoppa deras destruktiva handlingar så får han iallafall deras kärlek, ömhet och respekt.

Det är verkligen en förtvivlad, bottenlöst sorglig historia och jag blev oerhört berörd. Mest eftersom jag aldrig någonsin trott att man inte kan älska sitt barn, adopterat eller biologiskt. Visst förstår jag att man kan avsky omständigheter och handlingar, men den själva grundläggande KÄRLEKEN, att den inte skulle finnas känns omöjligt. Astrid Flemberg-Alcalá visar med sin bok att det kan vara så och hon gör det på ett smärtsamt övertygande sätt.

Veckans gäst

Är Belinda Olsson, journalist och krönikör på Aftonbladet, författare och nykläckt programledare för Belinda som går på TV8, måndagar kl 22.10. Nu på måndag möter hon Janne Josefsson och Katrin Schulman, samt laddar för sin debut som stå-uppare på Norra Brunn.

Sitt stora genomslag fick hon med boken Fittstim som hon tillsammans med bland andra Linda Skugge skrev 1999. Fittstim som är en antologi med feministiska texter satte igång en debatt inte bara i Sverige utan i hela norden och fick Ulf Lundell att byta förlag (!). Nu jobbar Belinda på Aftonbladet samt på TV8 och dessutom skriver hon böcker. Semi-självbiografiska kan man nog kalla serien om Agatha Hansson, skjutjärnsjournalist på en kvällstidning som försöker få ihop sitt karriärsug med kärleken till sambon och deras nyfödda barn. En värdig representant för chick-lit-genren.

På våra frågor om sitt läsande svarar Belinda såhär:

Favoritbok, alla kategorier:
Garp och hans värld. Men jag har inte vågat läsa om den eftersom jag är så rädd att min upplevelse skulle blir en helt annan än när jag läste den som 17-åring. Då blev jag helt förtrollad, både av berättelsen men framförallt av hur rolig den var. Att gapskratta rakt ut i en bok är magiskt.

Varför läser du?
Det är en sorg att det blivit så lite sedan jag blev tvåbarnsmamma och själv började skriva för jag har alltid läst som en dåre annars. Jag läser för att det ger mig idéer och är avkopplande och mysigt.

Hur läser du?
Snabbt.

När läser du?
I sängen eller soffan, helst när jag är själv hemma, med en godisskål på magen.

Fjärilen i glaskupan

Johan Croneman skriver i DN idag om sin upplevelse av filmen Fjärilen i glaskupan. Han berättar att han blev så rörd att han började gråta. Jag blir så berörd av hans text att JAG börjar gråta av den (kanske säger mer om mig än om hans text, men vi ska nog inte öppna den dörren nu). Nåväl, filmen Fjärilen i glaskupan är baserad på en bok med samma namn och den handlar om Jean-Dominique Bauby, som efter ett slaganfall den 8 december 1995 hamnar i en situation där han hela hans kropp utom ögonen slutar fungera. Efter ett tag blir även det ena ögat sämre och läkarna syr ihop det (!). Något som, enligt Johan Croneman, skildras oerhört traumatiskt och klaustrofobiskt i filmen. Med bara ett öga som enda fungerade kommunikation med omvärlden lyckas Jean-Dominique Bauby tillsammans med förlagsredaktören Claude Mendibil skriva en bok. I korta och klara meningar, där tonfallet kan skifta mellan ironi och sorgset vemod, som när han nämner sina barn, berättar han om ensamheten i glaskupan. Jag håller helt med Johan Croneman när han säger att man aktar sig noga för att klaga över sina egna små futtigheter efter att ha sett filmen. /kajsa

Boken kom ut på svenska redan 1997 men relanseras nu i samband med filmen.

Nya titlar i cirkeln

Vi har satt in några nya vår-titlar i cirkeln, bland annat den här.

"Nudelbagaren är ett lysande stycke "röd humor", en vass och rolig roman om livets absurditeter och grymhet i det moderna Kina."

Det heliga moderskapet

Det känns som debatten kring det Heliga Moderskapet alltid är mer eller mindre aktuell och de senaste veckorna har det tagits upp bland annat på SVT. Mötet , ett program där en person väljer - utifrån ett specifikt ämne - en annan person för ett samtal. Just det programmet jag tänker på är mötet och samtalet mellan Astrid Trotzig, författare och Åsa Grennvall, illustratör. Det hadlade om just moderskapet och det var Astrid Trotzig som valt att träffa Åsa Grennvall eftersom hon var nyfiken på den bild av moderskap och i det här Åsas relation med sin mamma. Efter en inledning där Astrid berättar om sina tankar kring moderskap utifrån sina egenskaper som adopterad får vi se när Astrid och Åsa träffas och börjar prata.

Jag satt som trollbunden från det ögonblick när Åsa Grennvall berättar att hennes mamma sagt till henne att: "Vi behöver inte varandra, du behöver inte mig och jag behöver inte dig." Åsa säger också att "jag kan acceptera att JAG inte behöver min mamma, men att HON inte behöver mig, det känns hårt." Och visst, man bara ska älska sin barn, en villkorslös, oändlig kärlek som alltid ska finnas där och övervinna allt. Men så är det inte för alla.


Så är det definitivt inte för Anna och Sal, som har adopterat två små pojkar från Colombia. I Astrid Flemberg-Alcalás bok "Och vet inte vart" beskriver författaren hur den oerhörda glädjen i att äntligen ha fått barn sakta men säkert övergår i en annan upplevelse. Den onämnbara, fruktansvärda känslan att inte knyta an, att inte fullständigt och innerligt älska sitt barn. Kanske den största synden av alla?

Jag har bara precis börjat läsa men erkänner att jag även här är fångad direkt. Framförallt av temat, som onekligen fascinerar, men även av hur hon skriver, väldigt poetiskt, lätt och bitvis flyktigt men ändå konkret och hudlöst nära, en dov mollton ligger monotont svävande över raderna, som ett slags varsel om vilken svärta som komma skall.


Förlagspresentation:

"Inte för Anna och Sal i Astrid Flemberg-Alcalás bok "Och vet inte vart" som handlar om deras liv med sina barn, två adopterade pojkar från Colombia. Om att den oerhörda upplevelsen att äntligen få barn sakta men säkert övergår i nåt annat, en onämnbar, skamlig känsla att inte knyta an, att inte älska sitt eget barn.

När paret Anna och Sal är på väg till Colombia för att adoptera två bröder, tre och fyra år gamla, känner Anna oron och paniken komma krypande. Tänk om barnen är sjuka, rädda eller helt enkelt inte vill följa med? Helst vill hon bara vända om och åka hem.
De hämtar pojkarna Abél och José och stannar kvar i landet några veckor för att lära känna varandra och försöka bli en familj. Men snart besannas Annas farhågor. Pojkarna förblir oåtkomliga och betraktar mest Anna och Sal som señor och señora, några vuxna som ger dem mat och nya kläder. José är dessutom sjuk och faller stundtals i koma, men läkarna kan inte ställa någon diagnos.
Väl hemma i Sverige blir det inte bättre. Problemen med José eskalerar – han får ständiga raseriutbrott, pratar mycket om döden och är föraktfullt avståndstagande, framför allt gentemot Anna. Abél är mer öppen och nyfiken, men vill mest vara till lags. Den närhet och kärlek till barnen som Anna och Sal så länge längtat efter infinner sig inte. Anna känner skuld och ju längre tiden går, desto mer mardrömslik blir tillvaron.
Och vet inte vart är en stark, ärlig och gripande historia om hur livet inte alltid blir som man har tänkt sig. Boken är delvis självbiografisk."

DAGENS DIKT

Bäste Herr Thoreau, ugglorna har varit här igen.

Förtala inte ugglornas sång. De vill bara varna

mig. De säger att min ensamhet är hotad och att jag snart

inte kan gå ut på vägen utan att möta någon.

Landskapet är en förgiftad råtta

som drar sig undan för att dö

när jag försöker hjälpa den.

Behövs nån förklaring? Nej, tolka orden som du vill. Själv har jag inga djupare kunskaper om 1800-talsförfattaren och filosofen Henry David Thoreau, men hans Walden finns i nyöversättning och borde nog vara nåt för oss alla. Det är nämligen hans dagbok från två års självvald isolering från civilisationen. I sin senaste diktsamling inleder halländska Ingela Strandberg ett slags samtal med honom, med fokus på människans ensamhet och naturens...

Än en gång - tolka orden som du vill, men håll med om att bokens omslag är alldeles underbart... /Diana

Täppas är Trött, fet och 50

Ja, det är inte jag som säger det, det är han själv. Och det är också titeln på hans bok som kommer i vår. Jag gillar Täppas Fogelberg oerhört mycket. Inte för att jag tycker om allt han säger, absolut inte (ibland får man gå och hämta skämskudden och gömma sig i den när han drar på i Ring P1) men för att han har en härlig humor och för att han är kompromisslös. Särskilt som programledare i ovan nämnda radioprogram. De övriga som leder ring P1 lägger sig verkligen vinn om att vara opartiska och diplomatiska, något som Täppas ofast inte alls bryr sig om. Han blir förbannad och hutar åt folk lite åt höger och vänster, precis som han vill och helt efter eget huvud. Nu har han skrivit en bok och jag ser framemot om han är lika vass med i skrift som han är i tal.


"Trött, fet & 50 är en varm och svart och djupt personlig berättelse om existentiell konkurs och om en resa ner i helvetet och åter. Oglamoröst skriver berättarjaget, den medelålders mannen, om familj och om barn och om att i askan efter alla idéer om vad frihet är, finna alltmer tydliga tecken på att vägen till lyckan inte med fördel beträds som en flykting och smitare. Kommer mannen, Täppas alter ego, att finna vägen till lyckan?Trött, fet & 50 är en berättelse om frihet, flykt, försoning och en livshållning som skär likt en machete i livets djungel. På ytan är detta en rak skildring av familjeliv, katastrofer och förlust men blir till en sång för det rena gubbvarat och för att med högburet huvud kunna säga: Jag är stolt över att vara trött, fet och femti!TÄPPAS FOGELBERG har tidigare gett ut bland annat Halli, hallå; en barndomsskildring och Blindstyre; en snubblares berättelse. Han är en av våra mest kända radioröster och kontroversiell programledare för Ring P1."

Veckans gäst

Först ut i det vi tänker kalla Veckans Gäst är Karin Wahlberg, läkare och författare.

Hon har svarat på frågorna: Var, hur och varför läser du?

"Jag läser i princip alltid och både sittande, liggande, både hemma och borta eller var jag nu råkar vara. Tåg, buss, kafé, kö. Jag har alltid en pocket i handväskan.

Många tidningar blir det. Dagspress, fackpress och veckopress. Jag läser en liten stund innan jag somnar i stort sett varje dag, romaner mest, men även fackböcker. Det blir inte många sidor.

Bäst och mest läser jag på sommarn när jag är ledig och ligger i sanden på stranden på Gotland. Då läser jag ofta lite mer eftertänksamma böcker, så kallade karaktärsromaner, som kräver lite sammanhängande lästid och inte snuttläsning. Sommaren 2007 största läsupplvelse var Åsa Lindeborgs "Mig äger ingen".

Jag har haft en period med viss ordtrötthet och läst ovanligt lite för att vara jag (vilket inte betyder att jag inte läst). Men jag känner att det denna åkomma snart håller på att gå över. Jag har ju skrivit många böcker rätt tätt. Ett visst pris får man väl betala.

Under tiden lyssnar jag. Senast på Leif GW Perssons "Faller fritt som i en dröm", som maken och jag lyssnade på i bilen när vi åkte till Dalarna för att åka skidor över nyår. Mycket bra som ljudbok med Peter Andersson som inläsare.

Just nu är jag inne i en period då jag knappt läser deckare alls. Det har nog blivit lite mycket av den varan tidigare. Men jag har kommit 50 sidor in i Jo Nesbös "Frälsaren" och den är mycket bra."

Hälsningar
Karin W

Nu har temperaturen skruvats upp ytterligare

Även vi i Bjäre Bokhandel är svaga för smicker, särskilt smicker från ställen som det här. Att bli omtalad på det viset är ytterligare en orsak att sträva efter att ha lika hög kvalitet på den här bloggen som vi ständigt strävar efter att ha i själva boklådan. Gör som Lisa och hjälp oss med det genom att skicka in DIN bästa bokupplevelser.

Foto: Thor-Björn Bergman

Fair play

I rättvisans namn: Såhär presenterar bokförlaget Forum Hillary Clintons bok:

"Ett bländande, komplext porträtt av kvinnan som banat väg för ett annat presidentskap och nu kanske sitt eget …Hillary Rodham Clinton beskriver sig själv som ”konservativ i sinnet och liberal i hjärtat”, vilket ger en fingervisning om den spännvidd som hennes personlighet och politiska agenda uppvisar. Hon är republikanen som blev demokrat, förortstjejen från Chicago som flyttade till det lantliga Arkansas, den intellektuellt briljanta och frigjorda kvinnan som åsidosatte sina egna karriärdrömmar för att bli Bill Clintons fru. Och som nu, efter att ha omdefinierat rollen av en rikets första dam, kliver ut ur sin mans skugga och kandiderar för det ämbete ingen kvinna hittills har innehaft – att bli Amerikas president 2008."

Heter USAs nästa president Barack?

Ja, efter nattens primärval ökade ju spänningen ett par snäpp. Barack Obama vann de inledande valen i Iowa men förlorade - dock med några ynka procentenheter - mot Hillary Clinton i New Hampshire. Hur ska det gå? Jag kan inte påstå att jag är speciellt insatt i den amerikanska politiken, men det känns väldigt spännande att demokraternas presidentkandidat antingen blir en kvinna eller en färgad man.

Så här presenterar Albert Bonniers förlag Barack Obamas bok:

"Barack Obama är en av de starkastedemokratiska presidentkandidaterna till valet 2008. I Min farr hade en dröm berättar han djupt personligt om sin uppväxt i ett USA som fortfarande präglades av raslagar. Berättelsen tar sin början när Barack Obama får reda på att hans far, som han aldrig lärt känna, har dött i en bilolycka. Faderns plötsliga död får honom att reflektera över sitt liv och vad som gjort honom till den han är. När han resertill Kenya för att möta den afrikanska delen av sin familj blir det en omtumlande upplevelse som får honom att försona sig med sin bakgrund. Min farr hade en dröm är en gripande skildring av en ung mans sökande efter sina rötter och en bok för alla som är intresserade av frågor om identitet, klass och ras. "

Magda har läst Shantaram

Jippi! Vår blogg är nu officiellt interaktiv, det första svaret på vårt lilla upprop har kommit. Så här tycker Magda om Shantaram:


"Boken jag läser just nu heter "Shantaram" som är Gregory David Roberts egen berättelse från de händelserika och omtumlande åren som förrymd fånge i Bombays undre värld. Det är en rå och hård värld Roberts beskriver, men det är en värld där kärleken, lojaliteten och vänskapen står i centrum och övervinner allt. Det är svårt och lägga ifrån sig boken, så spännande och gripande den är. Läser den på engelska"
Magda

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Efter att ännu en gång blivit helt överrumplade av Julen och allt vad det innebär är vi nu på banan igen. Nytt år och nya böcker och massor att skriva om och framförallt att läsa. Lisa Förare Winbladh gästspelar hos oss genom sin recension av "En halv gul sol", en kritikerrosad bok som kommer i pocket nästa vecka. Missa förövrigt inte Lisas egen blogg "Matälskaren", ni hittar den på Taffel.

Balanserande högst upp på min nattygsbords-bokhög gör nu "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud. "Den är en enastående skildring av döendet, av tillståndet när kampen är över och man måste finna sig i det oundvikliga" (DN 080108). Det känns som om det är en bok som kan sätta saker i sitt rätta perspektiv, något man (jag) kan behöva då man alltför ofta snöar in på de mest futtiga saker och emellanåt tycker man har ett "jobbigt" liv. Ibland är det nödvändigt att bli påmind om att man ska vara glad att man lever.

Lisa Förare Winbladh om En halv gul sol

Tio minuter in i boken vet jag. Inte om det är en bra eller dålig bok, det har jag inte tid att fundera över. Det jag vet är att jag kommer att vara borta ett tag. För torr sol bränner redan huden och får den att lukta av ozon, hattifnattelektriskt. Fint, hett grus skaver mina fotsolor och doften av damm och jollof rice sticker i näsan. Jag kan inte värja mig, du vet — som det är med vissa böcker.

Half of a Yellow Sun är Chimamanda Ngozi Adichies andra bok och handlar om republiken Biafras uppgång och fall. Boken har belönats med The Orange Prize. Biafra var en dröm, hägring, katastrof, som varade i tre korta år och kostade minst en miljon människor livet. Jag växte upp med uppmaningar om att äta varenda snabbmakaron och falukorvsgnutta av lojalitet med barnen i Biafra. Jag minns: svartvita flimrande bilder av barn med åldringars ansikten och uppsvällda magar. Ändå har jag knappt vetat något om Biafra förrän nu.

Som du förstår är det omöjligt att skriva en roman om 60-talets Biafra utan att skriva om mat, ätande, svält. Här möter vi Ugwu, bypojken som får anställning som houseboy hos den politiskt aktive akademikern Odenigbo. Ugwus hunger efter böcker, nej längtan efter den status och känsla av kontroll kunskapen ger, är lika glupsk som begäret efter den stekta kycklingen han stoppar i fickorna första dagen i sin husbondes hus. På besök i sin hemby gör hela kroppen uppror mot den alltför bulkiga, svårsmälta dieten baserad på mortlad akpu. Magen har gjort en klassresa.

Här finns Richard, den vite utbölingen som trots sitt strukturella överläge är den mest hjälplöse, hjälplös inför sin älskade, inför drömmen om Biafra och den smärtblandade njutningen av den alltför heta chilisoppan. Han ser sig i grunden som lika lika redundant som de exklusiva europeiska rätter som lämnas orörda på Odenigbos fester medan de inhemska rätterna går åt.

Men de starkaste, mest fascinerande personerna är systrarna Olanna och Kaneine som jag inte vill avslöja mer om. Du måste få möta dem själv i boken där hunger är en del av handlingen. Ett överflöd av importerade råvaror blir till två mål om dagen för att senare bli ett mål om dagen under den nigerianska blockaden. Hungerns tid är garrins tid. Fattigmansmaten gjord av kassava leder till långsam död genom kwashiorkor när den inte kompletteras med protein och andra mer näringsrika livsmedel.

Och sedan: Lyckan av att av att återigen äta oljeglänsande jollof rice när livet sakta återgår till, om inte det normala, så i alla fall något mer än en kamp för att överleva. Rätten och dofterna är densamma men de som äter den är förändrade. De som överlevt.
Läs nu inte Half of a Yellow Sun för matskildringarna, men notera dem särskilt. Matskildringar i böcker är ofta påklistrade, de ses av författarna som ett tillfälle att excellera i sinnlighet och den används tröttsamt ofta som en övertydlig statusmarkör.

Adichie utnyttjar inte maten för briljanta metaforer, den utgör komplexa pusselbitar som i sin tur tålmodig fogas samman till en berättelsens väv så skickligt att fogarna inte kan skönjas. Det är just så jag älskar mat i litteratur. Maten har mening utan att vara ett mål i sig. Att motstå frestelsen att använda lättköpta klyschor, att ändå förmedla det sensoriska, taktila, är lika viktigt och lika svårt som när sexuella begär och handlingar ska skildras. För sexuellt begär och vår fåfänga längtan efter bekräftelse är lika självklara drivkrafter som hungern. Så också i denna bok. Men Adichies människor är inte rön för vinden. Och det är i just detta bokens storhet ligger.

Författaren har nämligen mage, ja den oerhörda fräckheten, att försöka tala om för oss vad kärlek är. Mer än något annat är Half of a Yellow Sun en lågmäld men intensiv berättelese om att kämpa för kärlek och värdighet under omständigheter vi inte kan föreställa oss. Stillsamt, outröttligt i vardagen, som det prosaiska sökandet efter magra ödlor att grilla över öppen eld. Proteintillskott som innebär skillnaden mellan liv och död för ett älskat barn.

Adichies romangestalter förbryter sig; mot främligar, dem de älskar och mot sig själva. Hur lever man vidare? När Ugwu lagar sitt hemlands stuvning och smaksätter han med arigbe, glömskans ört. Orden är bedrägliga här och vi måste läsa varsamt för att kanske finna ett svar. Att det inte handlar om den glömska som innebär en förlust av minnen och därmed det förflutna; utan den glömska som är ett annat ord för förlåtelse.

Läs mer: Chimamamnda Adichie hatar garri, vilket hon skrivit om i New Yorker och hennes avstånd till garrin gör henne främmande, till en utlänning i det egna hemlandet.

Stor sorg råder

i litteratursverige. För bara några dagar sedan gick Slas bort, och nu Anders Paulrud. Båda fantastiska, men den senare har ändå en speciell plats i mitt "läsehjärta". Få har beskrivit längtan, sorg och kärlek som han. Frågar du mig om hur han skrev så svarar jag allvarligt, vackert och vemodigt, för att inte säga sorgligt. Har du inte läst Ett ögonblicks verk ska du inte vara ledsen, snarare tvärtom, för då har du en högtidsstund framför dig. Själv ska jag ha min egen lilla minnesstund över Anders Paulrud när jag får läsa hans sista bok Fjärilen i min hjärna som kommer ut i dagarna. Där sörjer han sig själv och försöker tänka sig att allting kommer att fortsätta utan honom... och det gör det ju, men för en stund stannade tiden upp.../Diana

Titta in här så länge

En beroendeframkallande sida om MAT och allt som hör till och även hemvist för Lisa Förare-Winbladhs utomordenligt trevliga blogg Matälskaren. Mycket nöje.

Jodå, Bjäre Bokhandel är med 2008 också

Och ja, det finns ett liv efter jul och nej, vi har inte slutat blogga, även om vi med vår frånvaro har brutit mot den viktigaste regeln när det gäller just bloggar, nämligen den som säger att en bra blogg uppdateras MINST en gång om dagen, gärna fler.

Vi lovar bot och bättring inför det nya året och önskar god fortsättning.